Kaschlan

Inledning

Kaschlan är ett utfallsnegativt kortspel för två till fyra spelare som kommer från Preussen och är nära besläktat med det ryska spelet durak. Varje giv består av ett antal delmoment, där en eller flera spelare anfaller en annan spelare, försvararen, som måste sticka över eller plocka upp kort som anfallarna spelar ut. Den sista spelaren som har kort kvar på handen har förlorat och blivit kaschlan.

Kaschlan var mycket populärt i de historiska tyska provinserna West- och Ostpreußen, som numera ligger i Polen, Ryssland och Litauen. I de östra delarna spelades det fram till början av 1900-talet. Spelet var så välkänt att en del preussiska talesätt refererade till det. ”Magen spelar kaschlan med tarmarna” (tyska ”Der Magen spielt mit dem Darm Kaschlan”) betyder till exempel att man har orolig mage eller är hungrig. Spelet är troligen av polskt ursprung och namnet en förvrängning av det polska kasztelan, som betyder slottsherre. Hur en slottsherre har omvandlats till förlorare i ett kortspel är höljt i dunkel.

Kortleken

Man spelar med en vanlig kortlek utan jokrar, där valörerna från två till sex tas bort så att 32 kort återstår. Ruter dam är stående högsta trumf och kallas, liksom spelet och förloraren, för kaschlan. I övrigt har valörerna den vanliga rangordningen med ess högst och sjua lägst. Om spader till exempel är trumf, så är rangordningen i trumffärgen från högst till lägst: ruter dam, spader ess, spader kung, och så vidare ner till spader sju. Om ruter är trumf, finns det åtta trumfkort, i annat fall nio.

Giv

Det finns ingen särskild procedur angiven för hur man utser förste givare. Förslagsvis drar man kort. Givaren delar ut fem kort till varje spelare. Nästa kort slås upp och anger trumf. Övriga kort bildar talongen och placeras mitt på bordet. Uppslagskortet skjuts in under talongen i rät vinkel mot denna, så att en del av kortet sticker ut och trumffärgen syns under spelets gång.

Den inledande fasen

Spelet av korten består av ett antal delmoment med anfall och försvar. Förhand, det vill säga spelaren till vänster om givaren, börjar som anfallare, och spelaren till vänster om förhand börjar som försvarare.^a Anfallaren spelar ut ett eller flera kort av samma valör, lägger dem i en rad med bildsidan upp mellan sig själv och försvararen, och drar sedan lika många nya kort från talongen. Om spelaren drar fler kort av den utspelade valören, får hen spela ut dem också och sedan åter fylla på handen från talongen (och så vidare, om det händer igen). När anfallaren är klar, får övriga spelare – andra än försvararen – som har kort av samma valör delta i anfallet. De spelar i så fall ut kort av den aktuella valören på samma sätt som anfallaren, och drar lika många nya kort från talongen som de spelade ut.

Det är sedan försvararens tur att agera. Hen måste sticka över varje utspelat kort. Ett kort i en sidofärg sticks över av ett högre kort i samma färg eller av en trumf, och ett trumfkort sticks över av en högre trumf. Kort som försvararen spelar för att sticka över utspelade kort läggs med bildsidan upp ovanpå de kort som de sticker över, så att dessa delvis täcks. Om försvararen har kort av samma valör som anfallaren spelade ut, får hen om så önskas spela ut dem och sedan sticka över dem med kort från handen. Det är med andra ord tillåtet för en försvarare att göra sig av med kort från handen genom att anfalla sig själv och sedan sticka över sina egna kort. Notera att försvararen inte får anfalla sig själv utan att sticka över sina egna kort.

Om försvararen lyckas sticka över alla utspelade kort, får hen dra nya kort från talongen och återställa handen till fem kort. Om försvararen drar fler kort av den valör som anfallaren först spelade ut, får hen spela ut och sticka över dem och sedan fylla på handen igen. Om hen drar ännu fler kort av den först utspelade valören, kan de också spelas ut och stickas över, och så vidare. När försvararen är färdig, är anfallet över. Korten som spelades till bordet, både vid anfall och försvar, läggs bort. Försvararen blir ny anfallare, och nästa spelare medsols blir ny försvarare.

Om försvararen inte lyckas sticka över alla utspelade kort, måste hen ta upp de kort som hen inte lyckades sticka över. Övriga kort som spelades till bordet läggs bort. Försvararen får inte dra nya kort från talongen. Hen kan i detta skede ha fler eller färre än fem kort på handen. Samma spelare som nyss var anfallare fortsätter i denna roll och spelar åter ut ett eller flera kort av samma valör. Samma person som nyss misslyckades med att försvara sig är fortfarande försvarare. Det nya anfallet fortsätter enligt ovan.

Det är aldrig tillåtet att anfalla med fler kort än vad försvararen har kvar på handen att försvara sig med. Detta gäller även när försvararen spelar ut kort för att anfalla sig själv. Det får heller aldrig ligga fler än fyra utspelade kort på bordet vid ett anfall, eftersom man bara får anfalla med en valör under ett och samma anfall.

Spelarna kan i vissa lägen sitta med fler än fem kort på handen, eftersom de tvingats att plocka kort. När man drar kort från talongen för att fylla på handen, skall man bara dra så många att man åter har fem kort. En spelare som har fem eller fler kort på handen skall tills vidare inte dra några nya kort.

Källorna anger inte i vilken ordning som spelarna skall agera om flera spelare vill delta i ett anfall, men eftersom detta i vissa lägen kan bli betydelsefullt – till exempel för att man överskrider gränsen för hur många kort som får spelas ut och alla som vill anfalla därför inte kan det – låter man förslagsvis turen att agera gå medsols (åt vänster) från anfallaren. Notera dock att försvararen alltid agerar sist, när alla andra spelare har spelat ut de kort de vill anfalla med.

Exempel: Klöver är trumf. Anfallaren spelar ut ♢8, ♡8 och ♣8. Försvararen har ♢K, ♡kn, ♣9, ♠8 och ♠E på handen. Hen sticker över ♢8 med ♢K, ♡8 med ♡kn och ♣8 med ♣9, och drar därefter tre nya kort, ♠10, ♠D och ♣7. Försvararen väljer sedan att spela ut ♠8 och sticka över med ♠10, så att hen får dra två nya kort och förhoppningsvis kan hitta andra färger än spader. Det hade varit tillåtet men oklokt att spela ut ♠8 direkt och sticka över med ♠E. Genom att avvakta, kunde försvararen hitta ett lägre kort ur talongen att sticka över med än esset.

Slutfasen

Spelarna fortsätter att fylla på sina händer så länge det finns kort kvar i talongen. Det uppslagna kort som anger trumf räknas som talongen understa kort. När talongen tar slut, spelar man vidare med de kort man har på handen på samma sätt som tidigare, dock med den skillnaden att händerna inte längre kan fyllas på. Ibland kan den sista spelaren som drar från talongen bara delvis fylla sin hand till fem kort igen.

En spelare som inte har några kort kvar går ut och deltar inte i det fortsatta spelet, utan hoppas över. Om en spelare som är anfallare går ut, blir spelaren före den spelare som gick ut – det vill säga spelaren till höger om den som gick ut – ny anfallare. Detta gäller oavsett om försvararen avvärjer det senaste anfallet eller tvingas plocka upp kort. Om försvararen går ut, blir nästa spelare medsols ny försvarare, och den tidigare anfallaren behåller sin roll. Om både anfallare och försvarare går ut, blir nästa spelare medsols ny anfallare och nästa spelare ytterligare ett steg medsols blir ny försvarare.

När den näst sista spelaren med kort kvar på handen spelar ut sitt sista kort, är given slut. Den kvarvarande spelaren har förlorat och blivit kaschlan. Om man spelar flera givar, kan man följa samma tradition som i durak och låta förloraren i en giv ge i nästa.

Källor

Roland Illig. Kaschlan. Arkivkopia 31 juli 2021 [Läst den 14 oktober 2025]. https://web.archive.org/web/20210731015641/http://www.roland-illig.de/spiele.kaschlan.html

Noter

a) Den tyska termen för den som spelar ut kort är Geber och för den som sticker över Nehmer, vilket ordagrant betyder ”givare” respektive ”tagare”. Eftersom givare på svenska också syftar på den som delar ut korten, har jag valt termerna anfallare och försvarare istället. ↩

Last revision: 16 October 2025